Vilsna snöflingor syns bara yra
i lyktstolpens sken,
de träffar marken där ingen ser.

Det finns inte längre lycka,
jag ser endast påminnelser
om tillfälligheter och slut,

i det kalla kaffet vid en eld
som brunnit ut.

Jag vill vara ifred
utan att bli påmind
om ensamhet.

Låt mig sortera
dammkorn
i min skamvrå.

Där kan du se på,
idisslandet av ord
fyller en funktion.

Den som annars
brister och skär
oss isär.

Tjejen tre säten framför tanten
som lämnade Midsommarkransen
tillsammans med sin terrier
har sin pojkvän i koppel,
så han inte ska springa bort.

Jag frågade vakten vid Slussen
om han sett Gud,
han bad mig att hitta ut.

Fäst blicken framåt, mot ljuset
som alltid finns i slutet.

Frukt lockar ädelstenar
att träda fram.

Lukt av svag saft
rullar ur en trädstam.

Fukt hopar sig till strass
på smaragdgrön pansar.

I brist på ljus
vandrar jag över
tidens fängslande valv.

Jag följer små blänkande ådror
och ser hur långt jag hinner
innan det är för sent
för karlavagnen.

Jag önskar mig

att bli sedd
utan att synas,

att kunna
utan att orka

och närhet
utan att bli rörd.

Kammens tänder
spelar på mitt hår.

Varje tova ger en liten
knäppande klang,
när jag tar mig genom tiden,
centimeter efter centimeter.

Jag saknar drömmar
som aldrig blev.

I lustgården märker månskenet
hur fantasifoster sprider sig
över marken.

Likt kolsyra brusar knoppar upp
för att på ett ögonblick förgås,
den ena efter den andra,
alstrar tillsammans
en glitterklädd bädd.

Där vill jag försjunka,
i lustgården
förströdd av ljusglimtar,
där fantasifoster
föds och dör,
i månsken.

Krokiga klor
på en sen skörd.

Riv upp mig.
Plocka isär
min själ.

Tänd mig,
bränn mig,
vänd mig.

Du bär solsken
inom dig.

Jag känner en kropp
som tappat sin själ.

Den söker efter sig själv
i tiden som varit.

Jag ser en skallgång
i redan bestigna berg.

Där skammen ekar
mellan dalarna.

Jag möter meningslösheten
i en lagad spegel.

Det skulle vara sista gången
du tappade bort dig själv.