Här är lädersvansar ett med betongen,
ingen rör sig ur fläcken.
Förhistoriska ögon blinkar sparsamt,
när den största alligatorn ger ifrån sig
ett ljudlöst men bestämt gäspande.
Utan brådska, alla tänder hinner
möta lysrörens ilande sken.

En tiger sitter inlåst likt en huskatt,
stirrande mot väggen.
Blanka ögon betraktar bakgrundens
blekta motiv, en pappersdjungel.
Han har mått bättre men minns inte när.

Buren bredvid förvarar björnar
som gungar fram och tillbaka.
De verkar säga som det är,
med entoniga rörelser
i besvärande takt.

Över en inhägnads staket syns
ett irriterat strutshuvud söka
efter någonting att fästa sig vid.
En obekymrad nacke blir måltavla.
Han tar sats, tvekar, backar,
och gör om det igen.

Terrariets eremitkräfta
väljer mellan olika skal,
osäker på vem han vill vara idag.
Vevar ibland med sin klo
innan han i frustration
krossar snäckor.

I akvariet ser körsbärsräkor ut att predika
och alger trycker sig mot glaset,
som att de vet om att det finns
någonting på andra sidan.

Livet leker med tvåbenta.

Jag är inte mer
än en skinnpåse
försvarsmekanismer.

Min fjäderlösa kropp tar sats
och slår vingar som inte bär.

När jag stammar mig fram
till mötet med mannen som inte äter
annat än det han kan uttala.

Min mun är torr,
jag har glömt
hur man dricker.

Idag är det något speciellt
med grässtråna mellan
trottoarplattorna.

Tar mig tillbaka till den gången
jag gick till Hermes
och frågade varför allt vibrerar.

Kvinnan bakom disken,
hennes blick,
jag skulle aldrig mer tala.

Ältar människan efter döden, om inte,
hur spenderar vi då evigheten?

Bläddrande genom tiden
likt ett fotoalbum?

Jag vill åt samma håll ditt skratt färdas,
men utan öron hur ska jag det höra?

Får vi födas på nytt
ber jag Gud göra mig till äppelblom i din trädgård,
så du kan betrakta mig, som jag dig.

Dammråttor bolmar fram
i vinden, leker tafatt,
äter upp varandra.

Gammal tidning visar,
slagen hund blev cyniker.

Numera botad
och åter naiv.

En ryggrad
klämd mellan befrielse

och den brutna
verkligheten
av lidande,

när smulorna
faller ifrån i ögonvrån.

Ont gör det, 
att inte vara som du vill.

Var det när du såg mig 
i skördetid sitta still 
och bli mätt på en solskenskyss, 
som ditt skavsår brast?

Eller var det när jag inför dig 
lekte med sorgen 
och klappade elden 
som brände mig 
utan att grimasera?

Du känns som hallonbusken
jag hellre sticker mig på 
än att försöka nå 
bären jag inte kommer åt.

Vilsna snöflingor syns bara yra
i lyktstolpens sken,
de träffar marken där ingen ser.

Det finns inte längre lycka,
jag ser endast påminnelser
om tillfälligheter och slut,

i det kalla kaffet vid en eld
som brunnit ut.

Jag vill vara ifred
utan att bli påmind
om ensamhet.

Låt mig sortera
dammkorn
i min skamvrå.

Där kan du se på,
idisslandet av ord
fyller en funktion.

Den som annars
brister och skär
oss isär.

Tjejen tre säten framför tanten
som lämnade Midsommarkransen
tillsammans med sin terrier
har sin pojkvän i koppel,
så han inte ska springa bort.

Jag frågade vakten vid Slussen
om han sett Gud,
han bad mig att hitta ut.

Fäst blicken framåt, mot ljuset
som alltid finns i slutet.

Frukt lockar ädelstenar
att träda fram.

Lukt av svag saft
rullar ur en trädstam.

Fukt hopar sig till strass
på smaragdgrön pansar.