Ont gör det,
att inte vara som du vill.
Var det när du såg mig
i skördetid sitta still
och bli mätt på en solskenskyss,
som ditt skavsår brast?
Eller var det när jag inför dig
lekte med sorgen
och klappade elden
som brände mig
utan att grimasera?
Du känns som hallonbusken
jag hellre sticker mig på
än att försöka nå
bären jag inte kommer åt.
Lämna en kommentar