I brist på ljus
vandrar jag över
tidens fängslande valv.

Jag följer små blänkande ådror
och ser hur långt jag hinner
innan det är för sent
för karlavagnen.

Jag önskar mig

att bli sedd
utan att synas,

att kunna
utan att orka

och närhet
utan att bli rörd.

Kammens tänder
spelar på mitt hår.

Varje tova ger en liten
knäppande klang,
när jag tar mig genom tiden,
centimeter efter centimeter.

Jag saknar drömmar
som aldrig blev.

I lustgården märker månskenet
hur fantasifoster sprider sig
över marken.

Likt kolsyra brusar knoppar upp
för att på ett ögonblick förgås,
den ena efter den andra,
alstrar tillsammans
en glitterklädd bädd.

Där vill jag försjunka,
i lustgården
förströdd av ljusglimtar,
där fantasifoster
föds och dör,
i månsken.

Krokiga klor
på en sen skörd.

Riv upp mig.
Plocka isär
min själ.

Tänd mig,
bränn mig,
vänd mig.

Du bär solsken
inom dig.

Jag känner en kropp
som tappat sin själ.

Den söker efter sig själv
i tiden som varit.

Jag ser en skallgång
i redan bestigna berg.

Där skammen ekar
mellan dalarna.

Jag möter meningslösheten
i en lagad spegel.

Det skulle vara sista gången
du tappade bort dig själv.

Begär är ett straff.
Likaså, liv utan lust.

Hemma är en mörk skog,
hittar du ut är du vilse.

Mellan täta trädstammar,
skymtar ljuset
så starkt.

Mörkret som faller,
välkommen
och väntad är du.

Kimrök
är du,
mattsvart och älskvärd.

Lägg dig och vila i min famn,
låt mig känna tyngden av dig.

Gråt som inte lämnar halsen
klär bleka kinder.

Dränk mig i tystnad,
Kimrök,
vad vore jag utan dig?

Över mig du alltid vinner,
men som jag älskar att förlora,
mot mitt största hinder.

En vind blåser liv
i något dött.

Frågan om Gud
rör om i skålen,
pulserar som strimmor
innanför kupolen.

Till dig som aldrig 
haft behovet att låta 
hårda hjärtslag flöda i ord,
eller som inte 
använder uttryck 
för att från det du bär, 
känna dig frigjord.

Du som aldrig kunnat göra 
dina ältande tankar hörda.

Du som misstänker att vi 
som spiller nyanser 
av oss själva
genom pennor
är störda.

Vad är konst?
Definiera poesi.

Visste du att det finns japaner
specialiserade 
på att laga trasigt porslin.

Kallas kintsugi.

De fyller varsamt 
gammal skuld,
förgyller sprickor
med guld.

Det kan vara poesi.